Lita Ford till Sverige

Tydligen är Lita Ford ett av namnen som är klara för Sweden Rock Festival, i Blekinge, i sommar. Jag trodde nästan hon lagt double neck-gitarren på hyllan. Framträdandet kommer tydligen bli det enda i Skandinavien dessutom. Kul att göra att hon håller igång!

---------

Andra bloggar om: Lita Ford, Sweden Rock Festival, 2009, konsert

Dagens sångtips: "Say hello" - Heart

Året var: 1977
Finns på albumet: Little Queen
Fler spår från samma album som är värda att nämnas: "Kick it out", "Barracuda" och "Love alive".
Oförglömlig textrad: ♪ Look for the one who will not say good-bye ♪
Till sist: Heart's andra album, med "Dreamboat Annie", som föregångare. Skivan sålde trippelplatina och ligger därmed på en andra plats över bandets mest sålda album någonsin.


----------
Andra bloggar om: Heart, Little Queen, 1977, Barracuda

Mandala och Oleanders: Mrs Oldfield kan hon

Nu är jag så där obotligt såld på Sally Oldfield igen. Senast hon slog till (och det var inga dåliga kickar hon gav) var i julas, runt mellandagarna där, med sin sjukt underbara "Mandala". Hon bjöd mig på ett rus som varade i veckor. Jag var så hög.

Och nu är hon där igen och trollar. Jag vet inte varför men hennes "Oleanders" har lyckats gå mig ganska obemärkt förbi tidigare, fram tills nu i dagarna då den drog in som...jag vet inte vad. Är hon Kung, eller vad?


----------
Andra bloggar om: Sally Oldfield, Mandala, Oleanders, kick, hög, rus, new age

Mary Black - en ljuvlig och spännande påhälsning

Jag hade den stora äran att få mottaga ett gäng album från en bekant som jag både överraskat, tacksamt och nyfiket tog emot. Bakom dessa står en irländsk folksångerska, som heter Mary Black. Och även om jag, mycket väl, tycker mig känna igen henne någonstans ifrån kan jag inte påminna mig om exakt vad jag kan ha hört med henne tidigare.

Med en diskografi som innehåller över tio album (debuten kom 83-) verkar hon ju rätt inne i gamet då det handlar om musik.
Och Blacksångerskan visade sig inte vara så dum efter att ha ägnat de senaste dagarna åt en ordentlig genomlyssning. Inte så dum alls faktiskt.
Men man märker ganska snart, när man kikar runt i de större svenska nätbutikerna, att hon inte är den lättaste att få tag i här. Något jag i alla fall blev sugen på att handla var en musik-dvd jag hittade på hennes officiella hemsida: "Mary Black live at the Royal Albert Hall".

Spår som spelats lite extra: "Past the point of rescue", "Carolina Rua", "Columbus", "Vanities" och "No frontiers".

----------
Andra bloggar om: Mary Black, folk, Irland, musikdvd, Mary Black live at the Royal Albert Hall, Past the point of rescue

Tina Turner återupptar livet som uppträdande artist

Min mor hade ett slitet vhs-band (moderniteter som musik-dvd's fanns ju inte på 80-talet) med Tina Turner-videos när jag var liten. Vi flyttade ofta och det var inte alltid det fanns kanaler som MTV (vilken hade ett helt annat utbud om man jämför med idag...eller?) men då fick Tina rycka in och stå för underhållningen vissa gånger.
80-talet var ju verkligen "hennes" decennium (solomässigt i alla fall). Musikvideos som "Let's stay together", "Two people", "What you get is what you see", "What's love got to do with it" osv spelades om igen på det där bandet. Är ändå glad man är uppväxt med det i alla fall tillskillnad mot mycket av dyngan som rullar i rutan nuförtiden.


År 2000 tackade hon för sig och sa att det inte skulle bli några fler uppträdanden i framtiden med motiveringen att hon ska ha velat sluta medan hon fortfarande var på topp. Och jag kan mycket väl förstå det tänket: Att man är rädd att lägga av först efter att alla hunnit kräkas på en i en tid då man hade sina gyllene och finproduktiva dagar för årtionden sen. Men nu är det i alla fall sagt att hon ska ut på vägarna igen, trots att det lät annorlunda för de där åtta åren sedan. Och vi får väl se hur det kommer tas emot av folket i stort - hiss eller diss.

En Tina-låt jag förövrigt spelar med jämna mellanrum (och älskar för att den är så svängig och feelgood'ig) är bluesinfluerade "Steamy windows".

----------
Andra bloggar om: Tina Turner, comeback, musikvideos, 80-tal, MTV

Recension: Hope & Glory [Ann Wilson]

Mot slutet av förra året gjorde Ann Wilson (leadsinger i Heart-truppen) sin första soloskiva - ever. Jag sitter och avnjuter den just nu och är inne på andra genomlyssningen totalt sett. Det finns flera glädjemoment i samband med dethär albumet. Det första är det gediga samarbete hon lyckats få till med en hel del intressanta namn som Alison Krauss, K.D. Lang, Rufus Wainwright och Elton John.
Nancy (min absoluta favorit av Heart-systrarna om jag är tvungen att välja) är dessutom med på flera hörn, vilket skapar den ultimata upplevelsen.

Det är en coverplatta (och en förbannat bra sådan dessutom) med låtar hämtade från riktiga original som Dylan, The Animals, Led Zeppelin, Creedence och Neil Young.
Och den sistnämnda står ursprungligen bakom den låt som Ann gör till det i särklass starkaste extasspåret på skivan; "War of man", men här finns också andra finfina tolkningar såsom The Youngbloods "Darkness, darkness", Elton Johns "Where to now St. Peter?" och Dylans "A hard rain's a-gonna fall".

Vi tackar för detta och hoppas på fler album (både med Heart och på solofronten).


----------
Andra bloggar om: Ann Wilson, Hope och glory, 2007, album, recension, Nancy Wilson, Heart, Alison Krauss, K.D. Lang, Rufus Wainwright, Elton John, covers, Bob Dylan, Animals, Led Zeppelin, Creedence, Neil Young

Originella Dolly-fans

SVT bjöd ikväll på en hejdundrande konsert med Dolly Parton från Celebrity Theater i Dollywood. Det var även högst intressant att ta del av hennes trognaste fans, i en dokumentär timmen innan, som minst sagt bjöd på sig själva. Det broderades till Dolly, planerades att anordna Dollymotiv i pool-botten, lades in Dollygolv i hemmet, skapades Dollydockor etc. etc.
Man skulle kunna säga att jag kände mig ganska rejält blek (som "fan" till de jag högaktar som mest) i jämförelse med dom (tack och lov), haha! Det var extremt...men spännande.

Dolly har en underbar självironi. Det bästa var när hon berättade om en dragqueen hon stött på innan hon skulle upp på scenen som (citat) "var mer Dolly Parton än jag själv någonsin kommer kunna bli".

---------
Andra bloggar om: Dolly Parton, fans, konsert, country, dragqueen, humor, självironi, svt

En Kate vid ett piano - vad mer behövs?

Det är ju, minst sagt, en upplevelse att lyssna på den vackra och generösa demosamling med självaste Kate Bush som releaseades ut 1995. Kate och ett piano med taskig ljudkvalité från unga år. Mer behövs inte för att håret ska resa sig på armarna. Det är magiskt.


----------
Andra bloggar om: Kate Bush, Cathy's home demos, piano, magi

Ann & Nancy: Battle of evermore

Didier tipsade mig om en gammal Led Zepelin-låt som systrarna Wilson gjorde en alldeles egen version av för en sisådär 10-15-talet år sedan. Och som det stora Ann & Nancy/Heart-fan jag är blev jag nog inte superförvånad över att jag tyckte att det var äckligt bra:



----------
Andra bloggar om: Heart, Ann Wilson, Nancy Wilson, Battle of evermore, 1995, Led Zepelin

Recension: Twelve [Patti Smith]

Är i full färd med att lyssna igenom Patti Smiths senaste musiksläpp som gavs ut förra året och införskaffades häromdagen.
Albumet innehåller tolv coverlåtar (därav namnet "Twelve" får man anta) där Smith gör intressanta versioner av sånger som Grace Slicks "White rabbit", Nirvanas "Smells like teen spirit" och Stevie Wonders "Pastime paradise".

Hon gör allra bäst ifrån sig i Dylans "Changing of the guards", Allman brothers band's "Midnight rider" och Tears for fears "Everybody wants to rule the world". Bra låtval som hon dessutom lyckas finkombinera genom att sätta sin alldeles unika Pattiprägel på.

Jag brukar ju vara lite allergisk mot covers över lag så där, i vanliga fall... Men Patti håller en så förbaskat hög nivå på albumet att betyget hamnar i topp.


----------
Andra bloggar om: Patti Smith, Twelve, 2007, covers, Bob Dylan, Grace Slick, Nirvana, Tears for fears

Patti + jazzfestival

Oh lala; självaste Patti Smith ska tydligen dyka upp för spelning på jazzfestivalen i sommar. Blev rätt sugen på att passa på faktiskt..
Ja, vi får se.

----------
Andra bloggar om: Patti Smith, jazzfestivalen

Saker man har gemensamt med folk

Vän: Jag var lite kär i Kim Wilde när jag var liten.
Jag: Jag var nog också lite småkär i Kim Wilde i unga år.

Eller; det var kanske främst ett framträdande från Tyskland med henne, jag hade på videoband, som jag var heltokig i och typ spelade sönder i fem-sexårsåldern. Här har vi det.



----------
Andra bloggar om: Kim Wilde, You keep me hangin on, 1986

Cher och unga år

Cher har kommit att fungera som ett slags melodisk trygghetspelare när jag tänker tillbaka på barndomen. Det är 80-tals Cher jag är ett fan av. Det ligger en självständig styrka i hennes figur, musik och attitydsmässigt, som jag gillar. Skivorna (och filmer som ”Mångalen”, ”Mask” och ”Häxorna i Eastwick”!) hon gjorde under det gyllene decenniet är fantastiska.

Vandrar jag till exempel runt i Råbytrakterna (Västeråsare känner till kvarteret ifråga) i försök att återuppleva ”det som var då” finns hon med på något sätt. Ser jag mig själv springa runt som femåring i en igenvuxen pulkabacke brukar jag samtidigt kunna höra hennes sångröst från himlen ovan. Som en ängel med svart och burrigt 80-talshår.

Albumet ”Heart of stone” spelades sönder som sju-åttaåring. I bilstereon, på väg till stallet och den häst vi hade på den tiden, spolades bandet tillbaka om och om igen (vad tröttsamt det måste ha varit i längden med en musikmanisk unge i baksätet som aldrig fick nog). ”Heart of stone”, ”Jesse James”, ”You wouldn’t know love”, ”If I could turn back time”, "Emotional fire”… Det är förövrigt en skiva jag starkt misstänker att jag aldrig kommer tröttna på hur mycket den än får snurra. För om det vore möjligt så hade jag antagligen gjort det för bra många år och lyssningar sedan.

----------
Andra bloggar om: Cher, Heart of stone, Mask, Mångalen, Häxorna i Eastwick, 80-tal, Råby, barndom

Broadcasting live

I dagarna släpptes dvd'n "Broadcasting live" med Stevie Nicks på Ginza. Med en speltid 80 minuter ingår spår som "Stop draggin' my heart around", "Stand back", "Edge of seventeen" och "Outside the rain". Och till ett pris av 99 kronor. Kan det bli bättre?

----------
Andra bloggar om: Stevie Nicks, broadcasting live, dvd

Love Mistake

Det finns ett album, vid namn "Passionworks", med gruppen Heart som bl.a. innehåller ett spår som heter "Love mistake", vilken är balsam för öronen. Jag vill att ni ska veta det.



----------
Andra bloggar om: Heart, Nancy Wilson, Ann, Wilson, Passionworks, album, 1983, Love Mistake, rock

Patti Smith

Denna blogg är väl i första hand tänkt att handla om sångerskor som var som mest verksamma under 80 och 90-talet och i Patti Smiths fall så har kanske just de två decennierna inte hört till hennes produktivaste (då endast tre album släpptes på de 20 åren, vilket är en rätt blygsam siffra eftersom hon gjort tio studioalbum sammanlagt). Desto mer har hon ju hunnit med att göra under 70 och 2000-talet, men hon förtjänar ändå sin plats i den här bloggen.
Det senaste från henne är en covers-skiva som gavs ut förra året. Jag har inte införskaffat den ännu och brukar nog kunna vara lite allergisk mot coverlåtar, rent allmänt, men tycker ändå den verkar lite spännande.. Grace Slicks "White Rabbit" och Kurt Cobains "Smells like teen spirit" är några av spåren.

En låt med Patti som jag vill pusha lite extra för är "Frederic" som kom 79-. Tycker den är ett mästerverk, rent musikaliskt. Och som en liten parentes får man ju väldigt klart för sig varifrån Madonna hämtat inspiration genom åren.

----------
Andra bloggar om: Patti Smith, covers, Grace Slick, Kurt Cobain, Madonna

Om att lösa sång och artist-mysterium

Det började med en låt som spelades på radion och som, på den tiden, tog en elvaåring som mig med storm. "Don't, don't tell me no", hette den men det skulle komma att dröja ett x antal år innan jag lyckades få reda på vem sångerskan bakom låten egentligen var.
Och svaret på det där mysteriet fick jag för ca sex år sedan, strax efter att ha kommit hem till min lya och lagt i ett nyköpt album, "Whaler", med Sophie B Hawkins i cd-spelaren. Där fanns den plötsligt, på spår tre. Jag blev överväldigad, skruvade som en tok på volymknappen tills det inte gick att skruva mer, och blev dendär elvaåringen igen.

Andra, för mig, stora hits med Sångerskan Hawkins: "I need nothing else", "California here I come", "Did we not choose each other", "Let me love you up" och "Live and let love".

----------
Andra bloggar om: Sophie B Hawkins, Whaler, 1994, mysterium

Kate Bush

Kate. Underbara Kate. Finns det nån som "kan" det här med musik så torde det väl ändå vara Hon. Rubriken Geni faller hon lätt in under.

Turnerat har hon inte gjort på närmare trettio år (den första och enda turnén hon gjorde). Folk som hade förmånen att se henne för dedär trettiotalet åren sedan hoppas man ju är medvetna om hur lyckligt lottade de är.

Fleetwood Mac

Här är två av mina största musikgudinnor på den utländska sidan. Stevie och Christine i Fleetwood Mac. Jisus vilka grejer de (och resten av bandet) har gjort tillsammans egentligen. - Ta bara låtar som: "Seven wonders", "Affairs of the heart", "That's alright", "The chain", "Family man", "Honey hi", "Rhiannon", "Illume (9/11)", 80-talshiten "Little lies", "Isn't it midnight" med mera, med mera, med mera...

----------
Andra bloggar om: Fleetwood Mac, Stevie Nicks, Christine McVie, 80-tal,

Stop draggin’ my heart around

Ja, när jag ändå är inne på Stevie och Tom så känns det lägligt att passa på att nämna en av de bästa duetter som gjorts. Med just dom två. ”Stop draggin’ my heart around”.

• YouTube: Duetten.

----------
Andra bloggar om: Stevie Nicks, Tom Petty, Stop draggin’ my heart around

Live at Red Rocks

Så förbannat relevant

Vill rekommendera en riktigt sevärd konsert med Stevie Nicks som jag köpte på DVD för en tid sedan. "Live at Red Rocks" heter den och är inspelad i Colorado 87-.
Höjdpunkterna är bl.a. "No spoken word", versionen av Tom Pettys "I need to know" och "Edge of seventeen".

Med blicken ut mot publikhavet

Så, om man inte sett den tidigare, råkar ha 70 kr över och utan tillräcklig med inspiration för att veta vart man ska göra av dem: köp och se!

----------
Andra bloggar om: Stevie Nicks, dvd, Live at Red Rocks, konsert, 1987, Tom Petty

Fiona – Hearts of fire

Rocksångerskan Fiona, verksam på 80-talet och i början av 90-talet, ska ju ha gjort film tillsammans med Bob Dylan bl.a. Den heter ”Hearts of fire” och är från den senare delen av 80-talet. Man blir ju onekligen lite nyfiken på att se den, inte minst för att ta reda på hur hon fungerar på filmduken…

Sånger med Fiona värda att nämnas: ”Draw the line”, ”Over now”, ”You’re no angel” och ”Treat me right”.

• YouTube: Musikvideon till “Hearts of fire”.
  

----------
Andra bloggar om: Fiona Flanagan, Hearts of fire, film, Bob Dylan

Tori Amos

I början av 90-talet blev det Tori för hela slanten för många, i och med att debutalbumet Little Earthquakes kom (och däribland introspåret ”Crucify” som spelades varm på radiostationer etc.). Men för egen del var det inte förrän förra året Tori lyckades charma mig sådär riktigt ordentligt då låten ”Beauty of speed” kom och som fanns med på skivan American Doll Posse som släpptes då. Vilket mästerverk…ojojoj.

Och när vi ändå är inne på det här med Tori-låtar så tycker jag man också kan nämna hennes ”Black-Dove (Januari)”, utgiven för tio år sen och även den ett riktigt mästerverk.

----------
Andra bloggar om: Tori Amos, Beauty of speed, Crucify, Black dove (january)

Jennifer Condos

Det fanns en basist som var med och turnerade tillsammans med Stevie Nicks för en sisådär 20 år sen. Hon heter Jennifer Condos och hade stil som få på den tiden. Ja, hon gör så intressanta moves på scenen att man blir nyfiken på att börja spela bas själv.

Kolla huvudbonaden!

----------
Andra bloggar om: Jennifer Condos, Stevie Nicks, basist, turné, 1987

Nancy-sparkar

Jag älskar när Nancy Wilson gör sina gitarrsparkar. Världen känns till det dubbla bättre i just dom stunderna.


----------
Andra bloggar om: Nancy Wilson, Never, Heart, spark

Heart + Dalbello = aha

Inte visste jag att Hearts “Wait for an answer” ursprungligen är en Dalbello-låt heller. Och att Dalbello varit "involverad" i bandet ifråga både på 80-talet och 90-talet. Där ser man. Man lär sig något nytt varje dag.


----------
Andra bloggar om: Heart, Ann Wilson, Nancy Wilson, Dalbello

Musiken är min drog

Det är så magiskt, det där som händer i samma stund man fastnar för en sång. Det är som ett rus; en lyckoilning som drar genom kroppen uppifrån och ner. Och är det något otäckt bra kan man ha turen att sväva på riktigt stora moln flera dagar i sträck (ibland ännu längre om det vill sig riktigt väl).

Det var bättre förr...

Jag tycker inte om när man byter ut tre fjärdedelar av ett gammalt hederligt 80talsband som Vixen, bara har en originalmedlem till gitarrist kvar och fortfarande envisas med att kalla det Vixen när det inte ens låter som Vixen.
Var är Janet Gardner nånstans? Varför g ö r m a n på det här sättet? Uuuuusch…

Janet Gardner

----------
Andra bloggar om: Vixen, 80s, Janet Gardner, rock

Då är det utlänningssångerskornas tur

Jag fortsätter då med en systerblogg till "Svenska Sångerskor - à la 80 och 90-tal". Och skillnaden är att här kommer det skrivas om utländska sångerskor. Det blir bättre så än att det ska trängas på samma ställe.

Välkommen, du som hittat hit och är intresserad!